Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure

”Alldenstund lapparna behöver mark i båda länderna ska det enligt gammal sedvana vara tillåtet att vår och höst flytta renhjordarna över gränserna” slogs fast i Lappkodicillen år 1751.

Sedan dess har regeringar, konventioner, utredningar, förordningar kommit och gått – de svenska och norska staterna har stridit i mer än hundra år, ständigt hamnat på kollisionskurs när de förhandlat om gränsdragningen.

Mitt i striden, utan möjlighet att påverka vad som händer, har de svenska samerna tvingats finna sig i att deras möjligheter att följa sina renar har begränsats.

Frågorna kvarstår. Vem äger rätten till marken? Vem bestämmer var renarna får beta?

252 år efter Lappkodicillens tillblivelse, 2003, beslutas på högsta nivå att utse Lars Norberg till ”ordförande för delegationen som ska förhandla med Norge om en ny gränsöverenskommelse gällande renbetesmarkerna.”

Norberg hade under sin karriär som diplomat varit engagerad i flera medlingsuppdrag runt om i världen och regeringen ansåg att han var rätt man att hitta de lösningar som behövdes utan att någon strid med den norska regeringen skulle uppstå. Men lika välinformerad som hans nya uppdragsgivare var om Norbergs gedigna meriter, lika lite kände de om hans ursprung – något som skulle visa sig ge oanade konsekvenser.

Om dessa berättar vi i den nyskrivna pjäsen Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure, som grundar sig på boken med samma namn skriven av Lars Norberg.