li

Det rådde stor trängsel i Karesuando. Här fanns många renar men för lite bete. Det var i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Renarna vandrade som de alltid gjort. Obekymrade om konventioner, traktat och myndighetsbeslut. De vandrade över riksgränser från vinterbete till sommarbete. Och tvärtom.

Trängseln uppstod sedan Norge, Sverige och Finland i varierande grad förbjudit andra än ”egna” renar beta i sina länder.

Mot bakgrund av norska bönders växande behov av odlingsmark förhandlade svenska och norska regeringarna om att minska renskötseln. Norge ville bli av med alla svenska samer och deras renar. I Renbeteskonventionen 1919 offrar Sverige sina samers rättigheter på andra sidan gränsen för att komma överens med Norge.

I ett slag förlorar de nordligaste samebyarna i Sverige stora delar av sitt sommarbete i Norge. När många samer stänger sina boställen efter sommaren i Norge vet de inte att de aldrig ska återvända. Svenska myndigheter har sanktionerat en politik som syftar till att gratis lägga beslag på svenska samers sedvanerätt i Norge.

Den var för ett hundra år sen. Då inleder Sverige en tvångsförflyttning, en landsförvisning, av samer för att minska antalet renar i norr. Inga förflyttningar var frivilliga. Myndigheterna tvingade renskötarfamiljerna och deras renar söderut. Men myndigheterna ville inte att tvånget skulle synas.

Historikern Johannes Marainen med rötter i Saarivuoma berättar om sin farfar som varken kunde skriva eller tala svenska. Enligt ansökan till lappfogden hade han på flytande kanslisvenska vördsamt anhållit om att han med sina sju söner och renar få flytta till Tuorpons sameby.

– Och sen satte han sitt bomärke i brevet! Men det var då inte min farfar som skrivit brevet, konstaterar historikern Johannes Marainen.

I början fick familjerna välja vart de skulle flytta. Sen avgjorde myndigheterna. Och hotade med böter om samerna inte lydde. I något fall lade lappfogden beslag på renarna och tog betalt för att forsla dem till Gällivare. Och plussade på med böter till ägaren.

Tvångsförflyttningarna pågick som mest under 20- och 30-talen. I enstaka fall ända in på 1950-talet.

Sammanlagt förflyttades omkring 500 personer i 155 familjer och deras renhjordar från Karesuandoområdet och söderut.

För många blev flyttningen en personlig tragedi. De tvingades att plötsligt lämna allt det de byggt upp under sina liv. Barnen hamnade inte bara i okända områden. De sattes också i främmande nomadskolor med andra samiska barn. Det hände att de ibland fick sova närmast dörren på grund av lägre status! Barnen fick inte heller prata sitt samiska språk eller träffa sina familjer på långliga tider.

De som flyttades först var de renskötande familjerna med efternamn som Sikku, Utsi, Gaup, Skum och Turi. Sen bestämde myndigheterna att flytta stora släkter som exempelvis familjerna Omma och Blind. Eftersom de släkterna ansågs ganska förmögna räknade myndigheterna med ett markant minskat renantal i Karesuando.

För att ge myndigheterna ännu starkare makt över samerna stiftades en lag som gav länsstyrelsen rätt att tvångsslakta renar. 1931 tvångsslaktades bara i Arjeplog över 7 200 renar hos de nitton familjer som flyttat in norrifrån.

I februari 1944 flyttade renskötaren, sedemera författaren, Lars J Walkeapää med nio familjer med sina renar från Mertavárri. Renhjorden var tungdriven och trögflyttad. Renarna uppfattade att allt inte var som vanligt.

– Det här var att färdas på tvärs med de traditionella flyttvägarna, skriver han.

Först efter fyra månader hade de nått fjällen väster om Jokkmokk, i Staloluokta. Det hände att renar rymde norrut och simmade över Torneträsk för att komma till sina gamla marker.

Hur kändes det att tränga sig in i en redan existerande sameby? Hur reagerade ursprungssamerna på ”inkräktarna”? Hur ska man se på tvångsförflyttningen i dag?

Hur kan en inflyttad same hävda sedvanerätt? Var har man rätt att känna sig hemma?

Konflikter uppstod inte minst när det gällde olika renkulturer. Det fanns olika sätt att hantera renhjorden. I vissa fall lever konflikterna kvar. Som i Tärnaby. Där ska tingsrätten avgöra vilka samer som har renskötselrätt i Vapstenområdet. De som fanns där innan eller de som tvångsflyttades dit.

Staten förorsakade konflikten men det är samer som ställts mot varandra! Det var ett tvång att flytta och ett tvång att ta emot de inflyttade.

– Tvångsförflyttningarna var ett övergrepp! Svenska staten har aldrig tidigare behandlat människor på det här viset. Det är obegripligt att tvångsförflyttningarna fick genomföras, säger historikern Johannes Marainen.

Lästips: I slutet av januari 2020 släpps Elin Anna Labbas bok om tvångsförflyttningarna, ”Herrarna satte oss hit”.

Lyssningstips på Sveriges radio: Lappkok eller slarvsylta. Reportage om staten och samerna och det gränsöverskridande renbetet. Producent Sigrid Flensburg.